Fler underbara ord

Standard

Åh, de säger så mycket roligt!

Bäst är ju att de är så kluriga. Som när de ville kasta stenar men insåg jag satt med och skulle säga att de inte fick. Då säger en kille till mig ”Det här är magiska stenar som inte fröken kan se om man kastar dem, de är osynliga”. Klart värt ett försök eftersom jag alltid försöker vara med på deras lekar. Men det här kunde jag ju inte riktigt gå med på så jag försökte visa mina ännu mer magiska och supercoola stenar som var osynliga för alla. Använde all mim-förmåga jag har och de tittade faktiskt ganska länge på när jag kastade mina luft-stenar. Sen drog de iväg och hittade på något annat istället.

En annan dag hade några varit på ett ställe som de inte fick men som var så fantastiskt kul och spännande. Jag orkar inte dra hela historien men jag tyckte väl gott de kunde vara där egentligen och framförallt oschyst att ha en fri gård och sen plötsligt säga att de inte får vara på en del av den. I alla fall så lockade jag några att leka med lego istället och det fungerade en stund men jag såg att en av tjejerna hade svårt att sitta kvar. Tankarna var helt klart på det hon inte fick och tillslut tittade hon på mig med desperata ögon och viskade ”jag måste gå till inte-bra-stället”.

Det är väldigt tydligt att de blir inspirerade av varandra och härmar lekar. Så när någon kommer på att bjuda mig på kakor så vill alla göra det. Så en dag var det fantastisk aktivitet i sandlådan och de kom på så många spännande smaker. Det var allt från choklad till tomatsmak till kissmyror och spökögon. Favoriten var att leka att jag var morbror och så komma med en kaka som visade sig innehålla en ballong och sprängdes när jag åt. De tröttnade aldrig på att se hur jag först blev rädd och sen arg och sen jagade dem. När jag efter några gånger sa att jag inte vågade äta mer av deras hemska ballongkakor så gjorde de hundögon och erbjöd de sig att betala mig för det. Så då åt jag några till 😉
Version 2

A var trött och ville inte vara kvar på förskolan. När jag frågade varför sa han att hans föräldrar skulle få för mycket pengar. Det tog en stund innan jag förstod att han syftade på att pedagogerna sagt att orsaken till att de måste vara på förskolan är att föräldrarna måste jobba och få pengar till mat och saker. Han fortsatte förklara att det inte var bra att ha mycket pengar och mat och att han nog måste vara hemma. Jag tror absolut inte att de här funderingarna egentligen var orsaken till att han ville hem men det var ganska härliga tankar

En flicka och jag leker. Hon har tidigare envisats med att jag ska sopa hela huset medan hon tittar på TV (man undrar ju var de får idéerna ifrån…) men nu får jag följa med och handla mat. Hon tar upp olika pinnar och löv och säger ”här har vi potatis” och ”här är tomat”. Jag försöker vara lite aktiv och tar ett maskrosblad och frågar ”vad är det här då?”. Hon tittar konstigt på mig och svarar ”ett blad” och så fortsätter hon. Jaha…
IMG_5494

En snart fyraårig E är riktigt spännande. Han är en av de tre som blev presenterade som knepiga för mig första dagen och jag håller med om att han är speciell. Han kissade på sig ibland och jag gick upp med honom och bytte byxor. När vi var klara och på väg ut igen sa han
E: Jag vill ha de andra byxorna
Jag: Vrf sa du inte det förut när vi var där?
E: Vet inte, det är nog för att min morfar är i himlen
Jag: Jaha, vad har det med det här att göra? (inte så irriterat som det ser ut i skrift utan snarare uppriktigt nyfiken)
E: Jag vill att han kommer ner från himlen
Jag: Eh okej, ja det förstår jag. Ska vi gå ut nu?

När vi står i hallen vill han plötsligt inte gå ut och när jag frågar varför säger han ”Hugos tröja är där” och pekar på Hugos hylla där det mycket riktigt ligger en tröja. ”Ja, vad är det med den?” frågar jag. Nu är han helstirrig och vågar knappt titta på hyllan ”Hugos tröja skvallrar på mig! Den tittar på mig! Hugos tröja skvallrar och tittar på mig!”. Är det vanligt att barn känner sånt? Jag tolkade orsaken till att det var just Hugos tröja som var jobbig var att ärmen hängde ned utanför hyllan och därför kanske såg lite mer levande ut. Så jag gick dit och vek ihop tröjan och la in den så den inte syntes från där E stod, tog honom i handen och så sprang vi ut och då var allt bra för honom. Men hos mig satt det kvar en stund, det kändes så märkligt. Ungar kan verkligen få oss att se världen på andra sätt!

Egentligen lite fortsättning på samma tema var när några flickor i blandade åldrar tjafsade om något. L ville att de andra skulle komma hem till henne men de sa nej och lite halvtaskiga orsaker till det varpå L säger ”jag kommer berätta för mitt lejon vad ni sa för han fyller år idag och han kommer bli jätteledsen”
och någon av de andra kontrar med ”då kommer jag berätta för min apa!”. Jag saknar ibland tiden när det alltid fanns gosedjur och låtsaskompisar som var på ens sida helt oavsett vad det handlade om.
Version 2

Det är fantastiskt mycket superhjältar och science fiction i lekarna. Till stor del samma figurer som när jag var liten, det är spännande. Star Wars till exempel, det är snart 40 år sedan första filmen kom och jag undrar hur mycket av själva storyn barn egentligen kan men ändå håller det! Darth Wader var i alla fall klart populäraste karaktären och jag har lite andra bilder av honom nu efter att ha hört deras lekar.
”Nu avgår rymdskeppet från Arlanda” ”Vänta på oss, Darth Wader måste ha med sig alla sina kamrater!”
”Titta här är en blå Darth Wader och här är en grön.” ”Bra, jag har en stormtrooper (röd).”

Även andra superhjältar fick vara med när vi byggde lego: ”Iron man kan inte hoppa för han är gjord av lampor och stenar” (så han behövde ett flygplan)

Några nya figurer har såklart också kommit, Ninjago (lego med tv-serie, film, bok, spel osv. från 2011) var otroligt populärt att leka på rasterna liksom Skylanders (spel) som jag också var tvungen att gå hem och googla. Sällan sett de så entusiastiska som när de hittade en spricka i ett berg och kom på att de genom den kunde komma till Skylander-världen och bli riktiga Skylanders. E var lite tveksam till att följa med dock ”Jag vill inte bli skylander för jag kommer sakna min mamma”. Men de andra försäkrade honom om att han kunde komma tillbaka när han ville och förklarade hur han skulle göra för att åka tillbaks och då gick det bra.

IMG_5587
Mycket var magiskt och fantasy bara i största allmänhet:
”Jag byggde en supermultistråle som kan skjuta upp så den kommer ner och gör ansiktet fram och bak”

”Det här är en magisk sten. Trycker man här kommer magisk kraft och då dör man. Man dör jättemycket”

”Om man dricker det här vattnet då blir man en pippibamsezombie” ”Ja och om man äter allt papper i hela världen då blir man ett sandmonster”

Till stor del var lekarna väldigt könsstereotypa och det var killarna som drog igång de flesta äventyrs-lekarna. Rätt ofta hängde någon tjej på som ”krigar-prinsessa” eller random tjej från spelen/filmerna (som oftast ändå hade någon användbar superkraft). En gång hörde jag en liten tjej som ville vara med men inte alls hade koll på filmen leken baserades på som sa ”jag är en älva”, insåg att det var en krigslek och la till ”en brottningälva”.

A, ”han som slåss”, deklarerade tydligt i en lek att han inte alltid gör det. Någon ropade åt honom att hjälpa till och besegra ormarna varpå han med viktig min säger ”Nej, jag har inte tid att slåss nu”. Så underbart.

Jo, A är rätt fantastisk. En gång hörde jag honom säga till ett annat barn: ”Jag bryter nacken när jag åker baklänges i rutschkanan så jag får bara göra det ibland…”
IMG_5383

Annonser

»

  1. Hej finaste Freja! Så intressant att läsa dina inlägg!! Och de från förskolan, särskilt intressanta. När du skriver om A, så är det klockrent mitt lilla barnbarn Vidar. Har han ingen diagnos denna lille pojke? Han skulle behöva en timstock, ja, iaf, så behöver han förberedas i god tid vad som ska hända, så han kan avsluta sin lek/göromål. Vilket pedagoderna för lääänge sedan borde ha sett!!!! Många barn far illa idag i dessa stora grupper, tur iaf att de fick ha dig hos sig ett tag iaf:) Du kommer att bli en sådan tillgång till dessa barn i ditt yrke som specialpedagog. Jag hoppas kunna komma till Sigtuna helgen den 16/17/7, hoppas du är hemma då. Må så gott du kan och va rädd om dem, men samtidigt njut av livet! Massor med kramar, Ingela

    • Hej! Vad roligt att du läser! Åh ja jag kommer ihåg att du pratat om Vidar. Nej, A har tyvärr ingen diagnos, föräldrarna har inte velat utreda men jag uppfattade det som att det är på G åtminstone – det var först nu som förskolan öht fått prata om det med föräldrarna så det gick väl åt rätt håll i alla fall. Synd när de inte förstår vilken hjälp en diagnos kan vara men också väldigt dåligt att han inte får mer hjälp för sina svårigheter oavsett diagnos.
      Tyvärr är jag i Rättvik då och är sommarlägerledare men vi får ses senare i sommar!
      Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s