Ingen att minnas med

Standard

Det går verkligen fram och tillbaka vad jag tycker om det här att mycket är så tillfälligt här på ön. I början tyckte jag det var skönt för just det att folk är vana vid att folk kommer och går innebär ju att det är lätt att ”komma in”. I svenska skolan är det en helt fantastisk och ganska unik grej. I min grundskola i Sverige ändrades liksom inte min klass överhuvudtaget på sex år och flickan i klassen över som kom ny i fyran var fortfarande två år senare ”den nya tjejen”. Här slutar man typ vara ny efter en vecka…

Jag har tidigare skrivit om att det kan vara så tröttande att hela tiden lära känna nya och att det är svårt att bli riktigt nära vänner på så kort tid som man ofta har på sig här. Allt oftare känner jag också att det är ledsamt. Som när vi (Mikael, volontärerna och jag) hittade en hemgjord cd i bilen (vid namn bil-favoriter 🙂 ) idag och jag började fundera på vem som kunde gjort den. Kom fram till att det troligen var en tidigare kantor eftersom det främst är de som använt den bilen. Mikael har ju träffat Emma men ingen av dem har träffat Kristina som var dessförinnan och de känner liksom inte ens igen namnen på prästparet som var där då. Och det är bara några få år sedan. Jag har inte varit här länge men ändå har jag redan blivit en av de som varit här längst. Ibland kan det ju vara roligt att veta mest och kunna berätta men det är en ännu härligare känsla att faktiskt dela minnen, minnas tillsammans med någon.

12431310_10204045226211575_17516745_n

Som när jag såg den här bilden på kyrkans bildspel och den väckte så otroligt mycket känslor och minnen som jag var rätt ensam med

Det har nog blivit extra mycket påminnelser i år. Med husmor Monica som gick bort och som jag insåg att ingen av de nuvarande anställda i kyrkan kände, de frågade mig hur hon varit när jag egentligen bara ville höra någon annan säga ”minns du hur hon gjorde så här” eller ”när hon sa så här” och minnas tillsammans. Ungefär samma sak var det när kyrkan fyllde 25 år och det inte fanns någon att säga ”titta där sjunger vi”, ”kommer du ihåg hur kul den tanten var” eller ”shit vad liten hon var där”. Eller jo, det finns det ju. Det finns massor av äldre som varit här i många, många fler år än jag men de är ju inga jag har umgåtts med. Det jag saknar är inte folk som vet vad prästen för några år sedan hette, det är vänner som minns vad vi gjorde tillsammans med prästens dotter som jag saknar. Vänner som kan hjälpa mig fundera över vilken musiksmak Kristina kan ha haft. Vänner som jag har gemensamma minnen med som sträcker sig mer än ett och ett halvt år tillbaka i tiden. Det saknar jag. Det är ju inte bara kyrkan, svenska skolan t.ex. har förändrats minst lika mycket och är inte ens i samma lokaler som jag gick i och det finns ingen kvar från tiden jag gick där. Det är väldigt märkligt att leva på en plats i så många år och aldrig kunna prata om mer än typ ett år tillbaka i tiden. Det finns väldigt mycket fina människor här men jag är så trött på att de aldrig stannar. Att jag alltid ska vara den som blir kvar. Jag kommer inte orka ett till sånt år tror jag. Just nu känns det som att det här blir mitt sista år här. Jag har inget emot att hamna i ett nytt sammanhang där det inte heller finns någon att dela gamla minnen med bara jag inte är den som varit där en massa fler år än resten. Jag vill hamna i nåt nytt och träffa nya människor där jag slipper veta att de snart kommer lämna och att jag återigen kommer bli ensam kvar.
Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s