Möten och avsked

Standard

Så var det dags även för mig att åka till Sverige. En efter en har folk droppat av här och nu är det min tur. Det är så himla konstigt egentligen att bo på en plats som så många lämnar. Det är så otroligt många avsked. Men givetvis lika många nya möten. Man lär känna fantastiskt många nya människor och då är det klart att det blir en del som man måste säga hejdå till. En del är bara här en vecka eller två och man ses kanske bara några få gånger, då kanske inte det jobbiga är att man kommit varandra nära utan just att man inte har det men vet att man skulle kunnat. Flera gånger har jag träffat riktigt härliga människor som bara stannat några veckor och då kan jag bli så himla besviken. Vi är så väldigt få unga svenskar här att det liksom inte finns så många att välja på när det gäller vänner och man är alltid öppen för nya och kommer det då någon som skulle kunna bli en fantastisk vän men som visar sig lämna ön nästan direkt har det mycket större betydelse för mig än för den. För den är ju det här bara en härlig semester eller nåt, för mig är det vardagen. Och man kan vara mycket, mycket mer kräsen med vänner i Sverige – på gott och ont. Jag har lärt känna och blivit vän med så många här som jag annars aldrig skulle pratat med och det har lärt mig så mycket. Och jag klagar inte, jag är så himla glad för de vänner jag fått här och vi kan ha så himla kul ihop. En del är jag kanske för olik för att vi skulle varit vänner i Sverige och en del har jag kanske mest umgåtts med för att de ingått i gängen men ändå, det är ju roligt och de tillför ju alltid något. Det är ingen som jag på något sätt tyckt illa om liksom!

Men så är det ju det här att folk inte stannar. Att boende här innebär ständiga avsked. För även om en del kommer tillbaka och hälsar på så är det få som bor här för gott. Av det gäng jag hängt med mest i år är vi tre kvar, i höst bara två. Folk kommer hit, är här ett tag, njuter och upplever saker och sen åker de tillbaka till Sverige och fortsätter med sina liv. Även många som stannar här längre har redan från början ett bestämt antal år de ska bo här. Sen ska de ”åka hem”. Och det är där någonstans som man kan känna sig så ensam, man blir liksom kvar här år efter år och tar del av andras semestrar och sabbatsår. Och lagom tills man börjat komma nära människor så är det dags att säga hejdå. Man säger ”vi håller kontakten” eller ”du får komma och hälsa på” och ibland kanske det stämmer. Man kanske håller kontakten lite sporadiskt i några månader och kanske kommer den och hälsar på en vecka året efter men mer än så är det sällan.

För er är det bara semester eller sabbatsår, för mig är det vardag – på gott och ont

Jag har märkt på en del av de som bott här länge att de liksom inte orkar med de där avskeden och skyddar sig genom att bara bli vän med de som de vet kommer stanna. Det är synd på många sätt tycker jag och det var trist i början eftersom jag då uppfattade dem som korta och nästan otrevliga när de egentligen bara skyddade sig. Så snart de förstod att jag skulle bli kvar ett tag förändrades de helt och blev hur härliga som helst. En av de härligaste sakerna med att bo här är ju just att man kan få vänner så snabbt och att folk är så öppna, man blir en del av gemenskapen direkt och så blir det ju inte om alla bofasta håller sig undan de korttidsboende. Samtidigt börjar jag förstå varför de ibland gör så, det är väldigt tröttande att hela tiden behöva bygga upp nya relationer. Och det är tröttande att hela tiden behöva säga hejdå. Att aldrig kunna lita på att man har vänner kvar om en månad. Det sociala kontaktnätet blir extremt skört om en stor del av det bara stannar ett halvår. Och relationerna stannar liksom i kompis-stadiet, ”det är kul att umgås”-stadiet och kommer inte vidare till någon riktigt nära relation, ”vi kan prata om allt”-stadiet. För det tar mer än ett halvår att bygga upp en sån relation i de flesta fall. Åtminstone om man bara träffas någon gång varannan vecka liksom. Och det är väl det jag kan sakna kanske när jag skriver att jag blir besviken när jag hör att folk inte ska stanna. Att jag känner att det är någon som jag skulle kunna bli riktigt nära vän med men inser att jag inte kommer hinna. Det är nog något av det svåraste med att bo här. Och ja, jag har försökt med både engelska och spanska men inte hittat någon där heller. De två kanarier som jag blivit riktigt bra vänner med flyttade de också så snart vi började komma nära varandra. Den ena till Paris och den andra till fastlandet. Inte ens de blir kvar i LC, flyttar de inte ifrån Teneriffa så flyttar de åtminstone till norra sidan för att plugga eller jobba. Så nej, jag kommer inte att stanna i Los Cristianos jag heller för alltid. Men det blir bra att åka till Sverige nu och tanka lite socialt 🙂

DSC_0230

Annonser

Ett svar »

  1. Ping: Ingen att minnas med | Gymnasiet på Teneriffa

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s